Julbord i den svenska bemärkelsen, alltså en ganska fast meny av rätter, som avnjuts varje jul, existerar inte i speciellt många länder. Istället väljer man ut familjemedlemmarnas favoriträtter, och serverar dessa på juldagen, som ju är den dag då man firar jul i de flesta länder på jorden.

Att välja ut favoriträtterna kan vid en första anblick verka smart: då är man säker på att folk kommer att äta dem. Problemet är att svensk matkultur präglas av två saker. Den ena är gamla mattraditioner, precis som i andra länder. Den andra är dåligt självförtroende. Inget lands matkultur är egentligen sämre än något annat lands, problemet är bara att vi svenskar tycks tro det. Därför har vi de senaste 50 åren experimenterat med influenser utifrån. Det här är naturligtvis inget fel i sig: utan främmande ingredienser som ris och potatis hade det varit svårt att skapa husmanskost som raggmunk och risgrynsgröt. Men ibland har det gått rejält fel, som på 70-talet. Kolla in matbloggen Den bruna maten om ni behöver bli övertygade.

Hade vi i Sverige gjort som i många andra länder hade all kunskap om husmanskost gått förlorad under 70-talet: julens mumma hade ersatts av en bål med äpple och rotselleri, Janssons frestelse hade ersatts med någon märklig låda, eller kanske en aladåb.